Vad är pentekostalism?

 

Pentekostalism i Sydamerika
Pentekostalism i Sydamerika.

Inledning

I de böcker och artiklar som skrivs om ‘pentekostalism’, ‘pingstväckelsen’ eller ‘pingströrelser’ förekommer en rad beteckningar som ofta liknar eller påminner om varandra. Detta kan förbrylla vem som helst. Men när de dessutom används på olika sätt och betyder olika i olika sammanhang så blir bilden ännu mera förvirrande. Det finns därför ett tydligt behov av att definiera några av dem litet närmare.

Här kommer vi därför att diskutera och definiera några av dessa begrepp som är relevanta för detta område, nämligen: pingstvän, pingstväckelse, Pingströrelsen, pentekostal, evangelikal, fundamentalist och karismatisk.

Pingstvän

I Sverige står beteckningen pingstvän i dag oftast för en medlem i en pingstförsamling. Men det har inte alltid varit så. Benämningen uppkom i början av 1900-talet mera som ett nedsättande omdöme om dem som allt för tydligt betonade “pingsten” det vill säga ‘andeuppfyllelse’ eller ‘andedop’.

“Pingstvän” kom initialt att beteckna en sådan person inom t.ex. Örebromissionen som då var en del av baptismen. I och med den successiva brytningen mellan Baptistsamfundet och “Den nya rörelsen” (1912–1919) kom beteckningen mer och mer att syfta på dem som följde Pingströrelsens linje. Och i dag är alltså beteckningen vanligtvis reserverad för medlemmar i Pingströrelsen.

Det är vanligtvis klokt att skilja denna beteckning från det närliggande pingstbetonad (i plural “pingstbetonade”) som är, och framför allt har varit, en beteckning för medlemmar inom Svenska Missionsförbundet (därefter “Missionskyrkan”, numera en del av Equmenia-kyrkan) som sympatiserar med pingstväckelsens budskap.2

Pingstväckelsen

I Sverige har forskare vanligtvis skilt på beteckningarna “pingstväckelsen” och “Pingströrelsen”.3 Båda begreppen översätts intressant nog till engelska med Pentecostalism (eller numera även i plural, “Pentecostalisms” eftersom variationen är mycket stor) eller Pentecostal movement. “Pingstväckelsen” åsyftar vanligtvis, och även i detta verk, den internationella väckelserörelse som bl.a. representeras av händelserna på Azusa Street i Los Angeles, och som kom till Sverige i november 1906.

Denna väckelse kallades till en början för Den nya rörelsen. Den var inledningsvis överkonfessionell (oberoende av samfund). Därigenom fick den spridning bland såväl metodister, baptister som missionsförbundare. I det förstnämnda samfundet blev Uppsala och Stockholm viktiga centra. Bland baptisterna kom Örebro, genom Andrew G. Johnsons och John Ongmans bidrag att få en särställning. När Örebromissionen senare fick samfundskaraktär var den så präglad av pingstväckelsen att detta var ett skäl till brytningen med Baptistsamfundet 1936. Ett parallellfall var de s.k. “pingstbetonade” inom Svenska Missionsförbundet — ofta identifierade med den spiritualitet som företrädes på det som först kallades “Stilla veckan” och som senare blev “Hönökonferensen”.4

“Pingstväckelsen” är alltså en samlingsbeteckning för förgreningar i minst fyra olika samfund som alltså inkluderar den framväxande Pingströrelsen.

Pingströrelsen

Som vi sett i de historiska avsnitten börjar en särskild linje inom pingstväckelsen att bli tydlig runt 1912. Detta yttrar sig i församlingsbildningar som inte längre vill kalla sig för “baptistförsamlingar”. I stället kallas de ofta för “Filadelfia”. Processen kulminerar med den så kallade “Kölingaredsdeklarationen” 1919.5 Där utkristalliserar sig en tydlig församlingsrörelse som först nedlåtande kallas för “Pingströrelsen”, t.ex. av forskare som Emanuel Linderholm (1924, 1925) och Efraim Briem (1924) (medan företrädarna själva hellre vill identifiera sig som “Pingstväckelsen” i bestämd form, se Sundstedt 1969). I slutet av nittonhundratalet har detta öknamn blivit ett element i självbilden. Nu kallar sig detta kyrkosamfund självt för Pingströrelsen.
 
“Pingströrelsen” är alltså en snävare beteckning än “pingstväckelsen” och betecknar, efter 1919, ett trossamfund med centrum i Filadelfia, Stockholm och med dess föreståndare Lewi Pethrus som samfundsledare. Efter Pethrus död, och fram till bildandet av Pingst FFS (Pingst, Fria Församlingar i Samverkan), var centrum och företrädare något mera diffusa. I och med grundandet av Pingst FFS runt sekelskiftet blev Flemingsberg i södra Stockholm dess geografiska centrum. Till dess förste föreståndare valdes 2005 Sten-Gunnar Hedin.

Pentekostal

Pingstvänner (‘pentekostaler’ eller ‘pentekostalister’) är “de som betonar pingsten” — från det grekiska ordet pénte, “fem”, och härlett därav: pentêkostê, “femtionde dagen” [efter påsk]. I dagligt tal i Sverige har översättningen i den svenska Bibeln varit vägledande och därav har vi, som vi sett ovan, fått härledningar av ordet “pingst” i stället. (Detsamma gäller för övrigt även tyskan med ord som t.ex. Pfingst och Pfingstbewegung.)

I engelska och latinska språk är det däremot lättare att känna igen pentêkostê. På engelska är, som vi nämnt ovan, beteckningen för den världsvida pingstväckelsen The Pentecostal Movement, på spanska El movimiento pentecostal och på franska Le mouvement pentecôte. I Sverige har på senare tid beteckningar som “pentekostal teologi”, “pentekostal hermeneutik” och “pentekostal spiritualitet” börjat ersätta de avledningar av “pingst-” som tidigare funnits, t.ex. “pingstteologi”. Detta beror troligen på att engelska blivit ett allt viktigare språk även inom teologin, men även att studiet av den internationella pingstväckelsen blivit ett allt mer livaktigt forskningsområde.

Beteckningen “pentekostal” är alltså ännu så länge oftast ett akademiskt begrepp. Det betecknar i svenskt sammanhang oftast något som har en internationell karaktär, t.ex. uttrycket “pentekostal teologi” som då förutsätts ha likheter med eller (åtminstone delvis) överensstämma med den internationella pingstväckelsens teologi. I analogi med detta används “pentekostala rörelser” allt oftare om den internationella pingstväckelsen — och då ofta för att markera att vi har att göra med en mångfald av rörelser som endast delvis är identiska med den svenska Pingströrelsen.

Begreppet ställs också i kontrast till andra likartade sådana, t.ex. “evangelikal”, “fundamentalist” och “karismatisk”. Därför skall vi reda ut dessa begrepp och på så sätt också närma oss en tydligare definition av vad “pentekostal” är.

Evangelikal

Termen “evangelikal” är mycket svårdefinierad. Dels kompliceras frågan av att den ibland inkluderar pingstvänner medan den minst lika ofta ställs i motsats till just “pentekostal”. Dels blir det knepigt eftersom “evangelikal” betyder olika saker i olika sammanhang. Vi kan t.ex. se en skillnad mellan vad ordet står för i Europa och vad det betyder i USA.

I Europa är “evangelikal” ett åtminstone tvåhundra år gammalt begrepp — alltså betydligt äldre än både “pentekostal” och “pingstvän”. Inom anglikanska kyrkan har det, sedan slutet på 1700-talet stått för en lågkyrklig position. De ursprungliga uttrycket finns för övrigt fortfarande kvar i “Evangeliska alliansen” — den som på engelska kallas Evangelical Alliance och som grundades i London 1846.

I USA, och till viss del även i Europa, har detta begrepp också fått en annan prägel. I USA står denna beteckning för en sektor av kristna kyrkor som startades under 1700- och 1800-talen. Dessa betonar starkt frågor om personlig omvändelse, om Bibelns auktoritet och tillförlitlighet; om helgelse och vikten av evangelisation. (Det är nödvändigt att på svenska skilja mellan “evangelikal” och “evangelisk”. Den senare är nämligen en bredare term, ofta en synonym för “icke-katolsk” eller “protestantisk”.)

Som redan nämnts ovan är det vissa forskare, till och med vissa pingstvänner, som inkluderar pentekostalismen i den evangelikala sektorn. Detta görs då för att visa på alla de drag som är gemensamma för såväl evangelikalism som pentekostalism, t.ex. det vi nämnt ovan om omvändelse, bibelsyn, missionsstrategi, med mera.

Andra, som betonar pentekostalismens särdrag, skiljer däremot tydligt på pentekostaler och evangelikaler, på pentekostal teologi och evangelikal dito. Med den internationella pingstväckelsens starka tillväxt, och därmed forskarsamhällets ökande intresse för pentekostalism, så har behovet av att särskilja pentekostalismen från evangelikalismen vuxit. Enligt dessa forskare är nämligen pentekostalismen ett växande fenomen medan evangelikalismen är ett stagnerande dito. Alltså måste det finnas tydliga skillnader i karaktär menar man.

Under sista decenniet på 1900-talet blev förändringen från en inklusiv till en exklusiv syn mycket tydlig i det internationella forskarsamhället. När t.ex. kända forskare som David Martin och David Stoll år 1990 publicerade stora böcker om den religiösa förändringen i Latinamerika så använde de båda “Protestantism” och “Evangelicalism” i titlarna på sina böcker6 fastän de i huvudsak åsyftade de pentekostala rörelserna i Latinamerika.

Bara ett decennium senare är dessa termer tydligt ersatta med “Pentecostalism“. När Martin t.ex. fortsätter sin berättelse från Latinamerika 2002 är huvudordet i titeln självklart: Pentecostalism: The World Their Parish.7

Vad är det då som egentligen skiljer mellan evangelikaler och pentekostaler? Ett problem för teologer att särskilja de två har varit likheten i teologi. Oftast är diskursen (ord, termer och uttryckssätt) nämligen väldigt likartad — och dessutom, vad gäller pingstväckelsen, mångfaldig, ibland motsägelsefull och kanske också litet rörig. Detta har gjort det svårt att skilja dem åt för just teologer som ofta utgått från texter.

Sociologer och kulturantropologer har däremot haft lättare att se skillnaderna. Det är nämligen ofta en fråga om perspektiv, intensitet och praxis. Medan evangelikaler menar sig ha ett intellekt “inspirerat” av den Helige Ande, säger sig pingstvänner ha ett intellekt “styrt av Anden”. Evangelikalerna förlitar sig alltså mera på ett mänskligt tänkande och reflekterande, vilket fött många goda teologer, medan pingstvännerna mera styrts av upplevelser och uppenbarelser vilket t.ex. fött många evangelister och entreprenörer. Ett beslut grundas för en evangelikal alltså på ett intellektuellt, teologiskt resonemang kring en bibeltext som kontextualiserats, medan det för pingstvännen baseras på en upplevelse av “Andens ledning”.8 I praktiken kan denna skillnad leda till mycket olika beslut och resultat.

Dessa skillnader förklaras bäst genom att studera dessa båda idéströmningars ursprung. Medan evangelikalismen har sina rötter i 1700- och 1800-talens anglikanska och anglo-amerikanska väckelserörelser, i en kultur präglad av upplysning, modernism och rationalism, är pentekostalismen sprungen ur den afro-amerikanska kulturen. I denna var det snarare amodernism och emotionalism som var rådande vid 1900-talets början. Denna kultur tog till sig evangelikala termer och symboler — men laddade dem med ett helt annat innehåll.

Mer eller mindre omedvetet anknöt man också då till den hebreiska epistemologi (kunskapssyn, kunskapsbehandling) som representeras i Bibeln. Genom sin speciella kulturella bakgrund var det förmodligen enklare för en afro-amerikan att förstå Bibeln så som den förstods av dem som nedtecknade den, än det var för en anglo-amerikan (eller ‘evangelikal’). Den senare har nämligen ur en kulturell, och därmed även ur en epistemologisk, synvinkel “längre” till Bibelns värld och tänkesätt.

“Fundamentalist”

Även skillnaden mellan “fundamentalist” och “pentekostal” är ibland svår att upptäcka, klargöra och definiera. Det beror bland annat på att vissa pingstvänner själva definierat sig som “fundamentalister”. Det beror också på att fundamentalismen i olika avseenden influerat pentekostalismen, särskilt då den vita grenen. Som vi kommer att se har det funnits tydlig påverkan även på svensk Pingströrelse i vissa faser.

I en mening — den att “fundamentalist” är liktydigt med “att tro på fundamentet [Bibeln]” — så är naturligtvis pingstvänner fundamentalister. Men denna definition är alltför otydlig för göra så mycket nytta. Då är det bättre att använda just “bibeltroende” som i sig är en mera flytande term.

I analytiska arbeten har avgränsningen av begreppet “fundamentalist” numera två betydelser, en kristen (konfessionell), och en allmän religionsvetenskaplig, som i beteckningen “muslimska fundamentalister”. Den senare är dock tagen från den första, så det är den enda vi kommer att behandla i detta arbete. Till skillnad från evangelikalismen — som den oftast betraktas som en del av — är fundamentalismen en relativt ung strömning. Den har sina rötter i kalvinistiska kretsar i USA på 1890-talet men fick egentligen fart ungefär samtidigt som Pingströrelsen fick sitt genombrott.

Själva beteckningen “fundamentalister” kommer överraskande nog inte från att dessa tror på Bibeln som “fundament” utan från namnet på en serie småskrifter. Dessa gavs ut i Chicago 1910–1915, och kallades just The Fundamentals. Det var en personlig satsning av “två kristna lekmän” som samlade ihop alla “bibeltrogna” artiklar de kunde hitta, sammanställde dem, tryckte dem i ca 275.000 ex, och skickade ut dem gratis till präster, lärare, och teologer över hela den engelsktalande världen.9

Denna programförklaring hade två uddar — en mot naturvetenskapens företrädare (och till dessa räknades även “liberalteologer”, dvs teologer med en historisk-kritisk bibelsyn, som påstods “förneka” Bibeln) och en mot pingstvännerna (som påstods feltolka Bibeln). Dessa båda kategorier angreps hätskt — men argumentationstekniken lånades främst från den ena fienden, naturvetenskapens rationalism. Tolkningen av Bibeln skulle nämligen ske med logik och vetenskaplig noggrannhet. Utgångspunkten var att Bibeln var ofelbar och att den skulle tolkas bokstavligt (på engelska “literally“; en annan beteckning för fundamentalism på engelska är därför just “Literalism“.) Här skilde sig fundamentalisterna från huvudfåran av evangelikaler som menade att tolkningen måste vara kontextuell, att den skall sättas in i sitt sammanhang.

Ett första resultat av denna utgångspunkt är att bibeltexter har en enda mening, och att denna mening går att fastslå. Den kände kulturantropologen Vincent Crapanzano skriver så här: Fundamentalismen “antar, till exempel, att det finns en enda korrekt tolkning av Skriften.” Han tillägger: “Jag har funnit att många fundamentalister utvidgar detta sätt att läsa även till andra texter — och till livet som helhet”.10

Ett andra resultat är då att den som upptäcker eller tillägnar sig denna mening, och sedan förmedlar den har “tolkningsföreträde” inför den stora gruppen. Crapanzano säger om detta: “Det som det alltid gäller är kontroll över meningen och den makt som kommer med denna kontroll.”11 Dessa båda resultat har sammantaget skapat en stort intresse kring aktiviteter som t.ex. bibelarkeologi, som förutsätts bevisa att de historiska skildringarna i Bibeln är sanna och kreationism, som försöker visa att jorden skapades på just sex dagar.

Fundamentalismen har fått stort politiskt inflytande i USA genom den kristna högern, t.ex. genom Moral Majority. En viktig talesman är Jerry Falwell. Samfund som associerats med denna strömning är presbyterianer, sydstatsbaptister; The Christian and Missionary Alliance, Plymouthbröderna och The Evangelical Free Churches.

Även om fundamentalismen under nittonhundratalets andra hälft ibland inspirerat pingströrelserna, t.ex. i fråga om “bibelkoder” och “intelligent design”, och de två då och då gjort gemensam sak i vissa politiska frågor, t.ex. abortmotstånd, representerar de i grunden diametralt motsatta angreppssätt. Medan fundamentalisterna tror på en mening, och teologi som ett verktyg för att finna den, tror pingstvänner i allmänt på en mångfald av djup i texten — djup som bara kan upptäckas genom inspiration från den Helige Ande. Medan fundamentalisterna orienterar sig med hjälp av skrivna texter och teologiska dokument, skapar och förstår pingstvännerna sin tradition med hjälp av berättelser, vittnesbörd och sånger; det som kallas “narrativ teologi”.

Skillnaderna återfinns även i praxis, i sättet på vilket man gestaltar sin tro. Nämnde Crapanzano skriver t.ex. om skriftserien “The Fundamentals [att de] erbjöd en förvånansvärt begränsad kritik av modernismen och undvek varje social och politisk sak.” I stället menar han att motsatsen gällde, att “materiell framgång – – – blev ett tecken på deras frälsning”. Associeringen med den kristna högern stärker detta intryck. På de flesta håll i världen har pingstvännerna tagit totalt motsatt ståndpunkt, för social rättvisa, för en solidaritetspolitik och för de utsattas rätt.

Skillnaden mellan fundamentalister och pingstvänner märks dock kanske tydligast i synen på under och “Andens gåvor”. Kyrkohistorikern Vinson Synan skrev om fundamentalismen att:

denna teori förnekade möjligheten att det skulle förekomma övernaturliga gåvor i modern tid. – – – Warfields antikarismatiska bok Counterfeit Miracles (‘Fusk-under’) etablerade en grundläggande motsättning mellan fundamentalismen och den framväxande pingströrelsen – – – År 1928 så försköt World’s Christian Fundamental’s Association (WFCA) pingstvännerna eftersom de var “fanatiska” och “obibliska”.12

Historiskt sett har skillnaderna ibland urartat i konflikt. Harvardprofessorn Harvey Cox talar om att det förts “ett regelrätt fundamentalistiskt krig mot pingstvännerna”.13 Han citerar också teologen G. Campbell Morgan som en gång hävdade att pingstväckelsen var “Satans sista spya”.14

På senare år har konflikten i USA mattats. Fundamentalister vill inte gärna kännas vid sin beteckning längre. Pingstvänner har blivit luddigare i sina ställningstaganden och särskilt i den vita pingströrelsen har det kommit vågor av fundamentalistiskt inflytande (se ovan) som gjort gränserna mera diffusa.

I Sverige har gränsen mellan fundamentalism och pingströrelse aldrig varit särskilt skarp även om huvudfårorna i praktiken skilt sig åt. Oscar Haglund, en f.d. statskyrkopräst som lämnade Svenska Missionsförbundet för Pingströrelsen 1926, är ett exempel på hur amerikansk fundamentalism tog sig in i Sverige. Haglund startade 1927 Biblisk tidskrift som under ett par år, tills Haglund fortsatte sin kyrkliga odyssé, bl.a. spred idéer om “den yttersta tiden” som kom från USA via Norge.15

Även om det i vissa stråk alltså funnits en närhet mellan den amerikanska fundamentalismen och svensk Pingströrelse, så har det på djupet varit tydliga skillnader. Den allra mest slående är givetvis förhållandet till bibeltexten. Båda rörelserna har visserligen trott på Bibelns gudomliga ursprung och ofelbarhet men konsekvenserna av detta har varierat betydligt. Medan fundamentalister trott på en “bokstavlig” läsning och en mening, så har pingstvännerna trott på en “andlig” läsning och en flerdimensionell text. Medan fundamentalister trott på forskning, teologi och mänsklig intelligens som viktiga komponenter för att förstå, har pingstvänner trott på den Helige Andes ledning och inspiration vid läsning av bibeltexterna. Medan fundamentalisterna letat efter “den sanna betydelsen” har pingstvännerna hela tiden hittat ny inspiration och djupare betydelser i ett och samma bibelord.

Förmodligen stämmer Harvey Cox uttalande om amerikanska förhållanden även Sverige: “Jag har också lärt mig att det är ett allvarligt misstag att sätta likhetstecken mellan pingstvänner och fundamentalister. De är inte samma sak.”16

Karismatisk

Begreppet “karismatisk” kommer från det grekiska ordet chárisma (‘gåva’). Det används i Nya Testamentet, t.ex. i Rom 1:11, när Paulus önskar romarna en del i “andlig nådegåva”. Begreppet har i modern tid dels använts allmänt i betydelsen “en person med stark personlig utstrålning”, dels som en beteckning på de mera “andliga” nådegåvorna: profetia, tungotal, uttydning av tungotal, helbrägdagörelse osv.

Sedan 1960-talet har det tillkommit ännu en betydelse, nämligen som en beteckning för en “rörelse inom kristenheten som betonar upplevelsen av den heliga Anden och de s.k. nådegåvorna”. “Den karismatiska rörelsen”, som den kallas till vardags, definieras i stort som: “En karismatisk väckelse- och förnyelserörelse spred sig under 1960- och 1970-talen först inom den protestantiska, sedan också inom den katolska och den ortodoxa kristenheten. Den har inte syftat till att skapa nya kyrkor utan till att påverka de existerande kyrkorna”. Ett genombrott i katolska kyrkan som ofta nämns är väckelsen i Notre Dame-universitetet i South Bend, Indiana i februari 1967.17

Vidare hävdas det att:

Sedan 1970-talets senare del har vissa kristna grupper, som menat sig ha gjort liknande erfarenheter som pingstvänner, bildat egna församlingar utanför de etablerade kyrkorna och samfunden. Själva räknar de sig till den världsvida karismatiska rörelsen. Möjligen kan den s.k. trosrörelsen, dit Livets Ord hör, räknas hit.18

Denna sammanfattning visar tydligt — och ganska oproblematiskt — att detta är en stor, men diffus och teologiskt spretig kategori som alltså är en större och betydligt vidare kategori än “pingstvänner” och på sätt och vis annorlunda.

I vissa avseenden kan man alltså likställa pingstvänner med karismatiker — men den senare beteckning är dock alltför vid och diffus för att kunna användas som beteckning för pingstvänner i allmänhet — och bör därför undvikas, utom när man betonar en form av ekumenisk “enhet i Anden” med t.ex. katoliker, grekisk ortodoxa eller Livets Ord. Dessutom har beteckningarna “karismatisk” och “karismatiska rörelsen” ofta ställts i kontrast till “pingst” och “pingstväckelsen”.19

Sammanfattning

Kortfattat kan man påstå att pingstvänner i vissa avseenden ingår i en större kategori — karismatiker — men att de ibland också ställs utanför denna. Pentekostaler ställs dessutom allt oftare i kontrast till evangelikaler som de påminner om i teori och “teologi” men inte i praxis. Skiljelinjen mellan pingstvänner och fundamentalister är den tydligaste, märkbar främst i fråga om bibeltolkning (hermeneutik) och bibelpraxis.

Pingstvän är en medlem i en pingstförsamling. Beteckningen pingstväckelsen reserveras för den väckelserörelse som kom till Sverige i november 1906 från Azusa Street och påverkade flera samfund. Pingströrelsen är slutligen det trossamfund som växte fram i brytningen med svenska Baptistsamfundet under perioden 1912–1919. Sedan år 2001 kallas detta samfunds centralorgan för Pingst Fria Församlingar i Samverkan.

Noter

  1. Denna artikel skrevs ursprungligen för bokverket Svensk Pingsthistoria (2007) och återfinns där i del 2, s. 41–49.
  2. För en utmärkt, koncis översikt av “de pingstbetonade” se Gäreskog & Gäreskog 2005 s. 3.
  3. Detta bruk återfinns i stort hos t.ex. Lindberg 1985 s. 133–134 & 1991 s. 18–19 (med viss reservation för oklara förklaringar i anförda avsnitt).
  4. Se not 1 samt Läsaren Nr 1, 2005 s. 4 där Yvonne Johansson-Öster ger en översikt av Hönökonferenserna. Enligt henne inleddes förstadiet till Hönökonferenserna under namnet “Stilla veckan” redan 1921. I samma skrift, men Nr 2, 2004 s. 3 anförs att en av de medverkade vid dessa konferenser var Ludvig Gustafson, alias “Salige Ludvig” med ett förflutet i väckelsen på Azusa Street i Los Angeles.
  5. För “Kölingaredsdeklarationen” se Evangelii Härold 31 juli 1919, s. 116.
  6. Se David Martin, 1993 (1990), Tongues of Fire: The Explosion of Protestantism in Latin America och David Stoll, 1990, Is Latin America Turning Protestant? The Politics of Evangelical Growth.
  7. Se David Martin,2003 (2002), Pentecostalism: The World Their Parish.
  8. Se vidare t.ex. Lloyd-Jones & McKay 1994 som hävdar att delad andlig erfarenhet mellan författare/ förmedlare och läsare är en viktig komponent i pentekostal hermeneutik.
  9. Nationalencyklopedin 1992, Vol 7 s. 97.
  10. Crapanzano 2000 s. 19. Det engelska originalet lyder: “It assumes, for one, that there is a single correct interpretation of Scripture. (I have found that many Fundamentalists extend this mode of reading to other texts — to life generally)“.
  11. Crapanzano 2000 s. 5. Det engelska originalet lyder: “What is always at stake is the control of meaning and the power that comes with that control“.
  12. Vinson Synan i IDPCM 2002 s. 614. Det engelska originalet lyder: “this theory denied the possibility of supernatural gifts in modern times” “Warfield’s anticharismatic book ‘Counterfeit Miracles’ established the fundamental opposition to the rising pentecostal movement” “In 1928 the World’s Christian Fundamental’s Association (WFCA) rejected the pentecostals as ‘fanatical’ and ‘unscriptural’.”
  13. Cox 1996 (1994) s. 75. Det engelska originalet lyder: [An] “all-out fundamentalist war against the pentecostals.“
  14. Detta uttryck härrör från G. Campbell Morgan, som sa att “pentecostalism was ‘the last vomit of Satan’” (Cox 1996 (1994) s. 75).
  15. För uppgifter om Haglund se t.ex. Söderholm 1928 s. 158, Westin 1958 s. 213–214, Nyhlén 1964 s. 109. Haglund var ny i Pingströrelsen när Söderholm skrev sin historia och omdömena om honom var fortfarande positiva: “Broder Haglund äger en för vår tids lärda män ovanlig fast tro på hela Bibelns gudomliga inspiration och synes vara av Gud särskilt uttagen att i en tid, då den moderna bibelkritiken börjar göra sig alltmera bred i både stats- och frikyrka, föra den levande bibeltrons talan.” (Söderholm 1928 s. 159–160).
  16. Cox 1996 (1994) s. 15. Det engelska originalet lyder: “I also learned that it is a serious mistake to equate pentecostals with fundamentalists. They are not the same.”
  17. IDPCM 2002 s. 481.
  18. Nationalencyklopedin 1992, Vol 10 s. 439.
  19. IDPCM 2002 s. 477–519.

Bibliografiska referenser

Briem, Efraim 1924, Den moderna pingströrelsen. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.

Cox, Harvey 1996 (1994), Fire from Heaven: The Rise of Pentecostal Spirituality and the Reshaping of Religion in the Twenty-first Century. Reading, Mass.: Addison-Wesley Publishing Company.

Crapanzano, Vincent 2000, Serving the Word: Literalism in America — from the Pulpit to the Bench. New York: The New Press.

Gäreskog, Marianne & Roland Gäreskog 2005, Åtvidabergs missionsförsamling, de pingstbetonade och Rickard Rydén. Kopierad uppsats.

International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements 2002, International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements (IDPCM). (Red: Stanley M. Burgess; ass. red: Eduard M. van der Maas). Grand Rapids, Michigan: Zondervan.

Lindberg, Alf 1985, Väckelse, frikyrklighet och pingströrelse. Väckelse och frikyrka från 1800-talets mitt till nutid. Ekerö: Pingstskolornas Skriftserie.
—1991, Förkunnarna och deras utbildning. Utbildningsfrågan inom Pingströrelsen, Lewi Pethrus ideologiska roll och de kvinnliga förkunnarnas situation. Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis Nr 27. Lund: Lund University Press.

Linderholm, Emanuel 1924, Pingströrelsen, dess förutsättningar och uppkomst: Ekstas, under och apokalyptik i Bibel och nytida folkreligiositet. Stockholm: Albert Bonniers förlag.
—1925, Pingströrelsen i Sverige: Ekstas, under och apokalyptik i nutida svensk folkreligiositet. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Lloyd-Jones, Martyn & John McKay 1994, When the Veil Is Taken Away: The Impact of Prophetic Experience on Biblical Interpretation, Journal of Pentecostal Theology 5 (1994), 17–40.

Martin, David 1993 (1990), Tongues of Fire: The Explosion of Protestantism in Latin America. Oxford: Blackwell.
—2003 (2002), Pentecostalism: The World Their Parish. Oxford: Blackwell Publishing.

Nationalencyklopedin 1992, Nationalencyklopedin Band 7. Höganäs: Bra Böcker.
—1993, Nationalencyklopedin Band 10. Höganäs: Bra Böcker.

Nyhlén, Erik 1964, Svensk frikyrka. Stockholm: Prisma.

Stoll, David 1990, Is Latin America Turning Protestant? The Politics of Evangelical Growth. Berkeley & Los Angeles: University of California Press.

Söderholm, G.E. 1929 (1927) & 1928, Den svenska pingstväckelsens historia 1907–1927, Del I–II. Andra upplagan. Stockholm: Förlaget Filadelfia.

Westin, Gunnar 1958, Den kristna friförsamlingen i Norden: Frikyrklighetens uppkomst och utveckling. Stockholm: Westerbergs.